capturedintime

Det börjar bli mörkt ute, jag gillar mörkret. Det är i mörkret jag känner mig tryggast, då sover alla andra och jag får vara ifred. Inga taskiga tjejer i nian som ska djävlas med mig. Jag vänder mig tillbaka mot spegeln och tittar fundersamt på tjejen som tittar tillbaka. Jag har förändrats, är det bara jag som ser skillnaden. Det är inte samma tjej i spegeln längre, hon lyser inte på samma sätt. Är det de andra tjejerna som har gjort det mot henne eller är det den där hemska händelsen som hände för någon månad sen?

Jag vet att jag är annorlunda, men är det så synligt? Vet de andra om min hemlighet? Är det därför de beter sig som de gör mot mig? Kastar tuggummi på mig, knuffar in mig i skåpen och tar mina lunchpengar. Även orden de både skriker och viskar efter mig i korridoren gör ont. Varje ord känns som ett knytnävsslag i magen eller som en käftsmäll. Vad har de emot mig egentligen? Vet de vad jag egentligen är? Eller kan det vara att jag är annorlunda på något annat sätt också, något sätt som jag inte själv vet om? Jag har precis förstått och accepterat vad jag har blivit. Jag blir rädd för det, rädd för mig själv. Men det är inte det jag är mest rädd för, utan det är att jag inte ska kunna hantera de ”krafter” jag har. Jag är rädd för vad jag skulle kunna göra mot de om trakasserierna skulle gå ännu längre. Jag skulle nog inte kunna behärska mig, inte kunna stoppa mig själv i tid… jag blir livrädd bara jag tänker på det. Jag vill inte någonsin bli så arg, så arg att jag skulle kunna döda. Jag måste få de äldre tjejerna att sluta. Frågan är bara hur jag skulle lyckas med det utan att de ska få veta vad jag egentligen är… en vampyr, en hungrig sådan. Om de skulle få reda på det skulle det då bli ännu värre eller skulle de kanske sluta på grund av rädslan? Det är en risk jag inte vågar ta.